Ann Blom

Ann Blom och måleriets magi

Av Bengt Adlers, september 2014

Filmen High Plains Drifter (Mannen med oxpiskan) inleds med en vy mot ett ökenlandskap där värmen får luften att vibrera. Ur detta täta töcken lösgör sig sakta och suggestivt en gestalt på häst. Likt en hägring alstrad av saltpartiklar i hettan. Avslutningsscenen är omvänt identisk; mannen rider tillbaka in i den okända omslutande evigheten.

Ann Bloms målningar från de senaste åren fyller mig med en liknande förundran och fascination. Landskap som verkar bära på en hemlighet. En outtalad märklig mystik som ruvar bland trädens dimridåer. Dis och töcken alstrade av floder och sjöars dunster. Snår som dryper av dagg.

Det finns något där inne bland träden och stenarna som gäckar oss i nuet. Ögat kan inte släppa blicken. Väntan får mig att söka genom varje detalj av ytan. Tillbaka till helheten fylls jag av en underbar poetisk rysning. En känsla av att vara en oåtkomlig sanning på spåren.

Landskapet kan kännas hotfullt och farligt på samma gång som lockande och förföriskt. Jag riskerar att sugas in och vilsna. Eller finna svaren på det eviga.

Människorna har alltmer gett vika för en besjälad natur i Ann Bloms måleri. Men visst finns vi där någonstans. Den lilla flickan och hennes mormor. Respekten för landskapet och alla de faror som lurar bortom stammar och klippor. Ringlande ormar och smygande lo. Tjärnens spegel som döljer ett bottenlöst djup. Skuggor och speglingar som utmanar sinnena.

Ann Blom finner landskapets ömma punkt. Den utsikt där landskapet är som skörast och ömtåligast. Det dödligt varslande förbyts i kärleksfullt omhändertagande. Motstridigt och paradoxalt. Jovisst som tillvarons manande mekanismer. Livet självt.

Några augustidagar vid Holmsjöns strand i Medelpad. Nyanländ tar jag in i mina sinnen allt jag har framför mig. Sjöns gång och svall kring en ensam uppstickande sten mitt ute i blickfånget. Som hjässan på ett kalhuvat vattenväsen. De kompakta skogarna som avtecknar sig i olika gröna nyanser mot de blånande bergskammarna i ett avlägset Jämtland.

Jag känner med handen i det daggdränkta strandgräset och tycker mig höra storlommens klagan i fjärran. I skymningen belägrar dimmor delar av utsikten och endast en blek sol tränger igenom slöjan.

På morgonen upptäcker jag spår av lodjur i sandsträngen vid sjökanten. En skygg jägare har gett sig tillkänna utan att jag anat dess närvaro.

Brisen är svag och mild. Träden står ståtligt stilla. Utom aspen vid min sida, vars blad bläddrar besatt i luftens bibliotek.

Så vänder vinden. Sjön byter ansikte. Vågorna bryts i vita svall. Nu ser jag snart inte toppen på den ensamma stenen längre. Naturen lockar och naturen förskräcker, men det är vackert ända in i märgen. Det är under min vandring upp från sjön det går upp för mig att jag befunnit mig i en målning av Ann Blom!

Ann Blom arbetar strukturerat men med öppna sinnen. Ett vitt ark, en pannå, duk, plåt eller akrylglasskiva ska fyllas med färg. Hon har en idé, en vision, om hur verket ska gestalta sig. Ofta blir det inte så som det var tänkt. Färger och former lever sina egna liv och ingivelser bortom intellektet för handen i oförutsägbara banor. Detta är ren magi och fyller bilderna med själ. Eller som Ann Blom själv uttrycker det: ”Innan jag börjar måla har jag en väldigt tydlig plan. Det behövs när jag målar på bägge sidorna (av akrylglaset) men när jag väl ska utföra min plan då är det inte alltid det blir som jag tänkt. Det är en blandning av bestämda avsikter och oplanerade händelser som blir nya påståenden jag inte räknat med.” Förundrad betraktar konstnären sitt verk. Förundrade betraktar vi hennes verk.

Att måla betyder att ta risker. Att våga utmana sina förmågor och lita till sitt lokalsinne i tillblivelsens geografi. Att följa intuitionens väg utan att lockas in på förväntningarnas sidospår. Ann Blom tar nu med erfarenhet och trygghet svängarna fullt ut. Det finns ingen tvekan. Hennes konstnärskap är inget annat likt!

Företal

Av Birgitta Trotzig

ANN BLOM berättar att hon inte målade eller tecknade, eller någonting i den vägen förrän hon var 25 år (hon arbetade på kontor, på labb, absorberade intryck, var som en törnrosa försänkt i kvinnoliv) – att hon aldrig tänker på sina bilder eller gör något åt dem utanför ateljén, den avgränsade ön – två skikt, två liv, två språk, en sömngångargräns mellan dem.

Motivets väg var: över konstskolans modellmålning – självporträtt – ur det frigörs den personliga motivvärlden, ett slags annorlunda sagoberättande. Bilden öppnar sig som en glipa i det synliga, det allmänt – sedda.

Därinne lever drömmen – en scen av lämningar, gestaltfragment, därifrån nybildningar. Målningarna blir som preparat av drömmens urceller och primitiva grundelement, råa och fint vibrerande nerver, fibrer. En egendomlig värme – som om det var hemlig och hemlighetsfull ockragrund under allt.  Alla färger är varma, motsatsernas kamp utspelar mellan svart och färg, inte mellan kallt och varmt – allt är varmt, det är en sluten värld, en hemlighet, en inälvsvärld, en barnavärld.

Det är tillståndet innan betydelserna har blivit till. Tillståndet: världen som otolkad och otolkbar. Formerna som oöversättliga egenvarelser – i det ännu betydelselösa, ännu inte namngivna, uppför de en dockteater/ett psykodrama av fixeringsbilder.Än är det svarta huvudform (det omslutande kärlet omkring) – än färgen (då blir det svarta bakgrund, obegränsad tomhet). Än det fyllda – än det tomma. Än är formen hålrum uppskurna i mörkret – än blir den figurer som agerar, utklippta fladdrande organismer dansar i de lysande färgfälten. Allt har dubbel existens, betydelselös och betydelsetung liksom maskers ögontomrum är både hålrum och portar – portar in till verkligheter som blir synliga först genom tomrummets avgränsning , genom den skarpskurna gränsen omkring. Bildformen som det otolkbaras spår, som ett slags seendets väg genom hemlöshet, de aldrig fastslagna betydelsernas maskerad och nattlig lek, de är målningarnas ämne och drömmens handling.

Att gå vilse

Av Carolina Söderholm

I dessa landskap finns inga landmärken eller vandrare att slå följe med. Bara stammar, snår och tjärnar. Skönheten är dov och genomlyst. Som om akrylglaset bar på ett inre ljus även under regntunga skyar. Nedför i väta / mörknade stammar / ljuset flyter / i klibbig glans skriver 1800-talspoeten Ola Hansson i Notturno. Visserligen växte han upp vid skånska leråkrar, men raderna kunde ha varit en betraktelse över Ann Bloms måleri.

Akta dig för ormar, sa mormodern till henne, ett förortsbarn med skärgårdssomrar. Men det var rädslan att komma bort som fick henne att frukta skogen. Ändå har hon fortsatt att måla sina skogsmarker utan stigar. Var och en får själv finna sin väg genom färgens ömsom distinkta och upplösta former.

Rita en karta för att gå vilse instruerade Yoko Ono i verket Map piece 1964. På samma sätt breder Ann Bloms landskap sig utan början eller slut. Snart har blicken förirrat sig bland slänter och mossar. Men vid sidan av skräcken att inte hitta hem kan det finnas något lockande, rentav förlösande i att gå vilse. Bara några steg på villospår kan vara nog. Här syns inte längre skyltar eller upptrampade leder. I brist på överblick och kontroll är sinnena med ens på helspänn. En kvist knäcks längre bort. Det luktar barr och multnade löv. Under fötterna är marken sank och en göl blänker oväntat mellan träden. Du är ensam och något har skiftat där du står i den natur som du nyss så tryggt betraktat.

Den terräng som Ann Blom återvänder till är både främmande och välbekant. Därmed liknar den måleriet som sådant. När vi träffas i ateljén i Malmös industrihamn påminner hon om att till målandets ordning hör att vid arbetets början inte veta hur det slutar. På akrylglaset kan hon skissa upp konturer och på avigsidan måla dit vattnets bottenlösa djup och svarta spegling. Kulörerna är få. Det räcker med ett par nyanser av brunt, grönt, kanske ockra och så svart, som enkelt låter sig lösas med terpentin från blankt opakt till drypande transparens. Burkarna med lackfärg är minimala och penslarna små. Men målningarna har under senare år blivit alltmer monumentala. Förutom tid och rum glömmer hon under arbetet också sig själv. På liknande sätt frigör sig hennes vyer från varje kronologi, geografi och biografi. De är ingenmansland och allemansland. Deras glesa stammar kan vittna om kalhygge eller stormens efterspel, om människans spår eller urskog lämnad åt sitt förfall och nya begynnelser.

Det är en skog som förlåter allt men ingenting glömmer skriver poeten Tomas Tranströmer i Molokai. Medan fukten rasar över ytan i sotiga ridåer av moln föreställer jag mig de skikt som lagras i Ann Bloms topografi. Här ryms vildmarken och sluttningen bakom höghusen. Det som drömts, det som varit och det som väntar. Måleriets tyngd och lätthet. Någonstans moler en existentiell dimension. I bakgrunden lurar romantiken. Fast snarare än att bejaka dess besatthet av människans litenhet inför naturens och vädrets makter – ja, skapelsens storslagenhet – löser hon upp distansen. Där finns inga svindlande höjder, perspektiv eller utsiktspunkter. Bara dessa landskap att förlora sig i.